Diworsification eller riskspridning?

Tanken bakom begreppet är att  när man sprider riskerna och diversifierar portföljen mer och mer så kommer man till sist till en punkt där risken inte sjunker men sannolikheten att slå index sjunker. Portföljen blir allt mer index-lik utan ytterligare vinst.

 

Många verkar tycka att 15-30 företag är ett lagom antal för att kunna hålla koll på alla och ha viss riskbegränsning men ändå inte få en allt för indexlik utveckling. Det sägs att 30 är gränsen när diversifieringen inte ger ytterligare fördelar. Själv har jag egentligen inte ambitionen att slå ett visst index (i Sverige ofta OMX30) utan är glad om jag kan ha en vettig global portfölj som inte utvecklas sämre än globala index. I ekvationen ingår även ett antagande om att jag kan bygga min portfölj till ett likartat eller lägre pris (courtage, växlingskostnader och förvaltningsavgifter) än motsvarande globala bukett av ETFer och fonder kostar, samt att jag med 10% belåning kan utnyttja den lägre risken till att öka avkastningen något.

Det sägs även ibland att en koncentrerad portfölj kan vara bra för att bygga kapital och en diversifierad för att bevara kapital. En koncentrerad portfölj kan såklart även vara en effektiv kapitalförstörare, om innehaven går dåligt.

I och med att jag inte tror mig kunna handplocka framtidens vinnare så vill jag ha ganska många aktier. Anledningen att jag inte vill ha enbart breda ETFer och indexfonder är helt enkelt att det skulle kännas för grått och tråkigt, vilket kanske skulle få mig att spara och investera mindre än nu. Aktier kan så att säga få mig att hålla motivationen och intresset uppe. Ett annat ord för detta är väl att jag är en stockaholic som alltid letar efter nya spännande bolag.

Begreppet diworsification är något som jag måste ta ställning till. Det låter ju som en fyndig beskrivning av ett potentiellt problem i min portfölj, men är det ett problem i min portfölj och i så fall hur stort?

Begreppet diworsification myntades av Peter Lynch i boken "One Up On Wall Street" som en lek med orden diversification och worse. Att begreppet är festligt gör att man inte glömmer det, men hur relevant är det i min portfölj? Initialt syftade begreppet på företag som breddade sin verksamhet till den milda grad att vinstpotentialen minskade mer än vad säkerheten ökade. Senare har begreppet kommit att användas mest på fond- och aktieportföljer. Frågan kvarstår dock: Om mina drygt 90 innehav ger mig en lindexlik utveckling till ett lägre pris än en globalfond så kan jag väl strunta i denna ordvits och vara nöjd istället.

Det finns även exempel på investerare med många innehav som faktiskt slog marknaden under långa tidsperider. Walter Schloss hade upp till 100 innehav åt gången och fin utveckling som kan jämföras med Buffetts. Det verkar nästan skumt att han lyckades med detta om diversifiering bortom 30 aktier är så himla dumt.

Han köpte aktier i impopulära och lågt värderade bolag (där materiella tillgångar gärna skulle överstiga aktiekursen) och väntade på korrigeringar varefter han sålde hela det innehavet och hoppade vidare till nästa sänke. Motsatsen till "let the trend be your friend" kan man säga. Han försökte inte träffa botten utan köpte mer och mer om kursen fortsatte nedåt. Även Walter Schloss måste haft en gräns i hur mycket han stoppade in i ett sjunkande skepp, men hur han bedömde den gränsen har jag inte sett någon info om. Oavsett så kan man anta att han med denna metod utöver turn around cases även förlorade stora summor på bolag som aldrig hämtade sig. Det skulle i så fall förklara varför han hade upp till 100 bolag i portföljen åt gången: Nämligen riskspridning. Och då verkar det ju som om superdiversifiering kan ha sina poänger, i alla fall inom ramen för Schlossmetoden.

Ett exempel på hur jag tänker kring diversifiering i min portfölj, och en förklaring till mitt stora antal aktier är lax. Jag ville i samband med en smärre krasch i laxpriset och lågt värderad NOK köpa laxbolag till min portfölj. Att välja laxbolag fann jag dock svårt. Jag valde då att investera i mer än ett av Norges laxbolag. Resultatet kan jämföras med en tänkt norsk laxfond till ett lågt pris, men stället för 1 laxfond så har jag 5 laxaktier. Denna strategi bör minska de enskilda laxbolagens påverkan på portföljutvecklingen, medan laxprisets påverkan hålls konstant. Jag har ett liknande resonemang kring stora läkemedelsbolag och kanadensiska banker. Jag kan inte peka ut den framtida vinnaren, och har därför 4 stora läkemedelsbolag och 6 kanadensiska banker i portföljen.

Jag har svårt att motivera hur 1 laxbolag, 1 läkemedelsbolag och 1 kanadensisk bank skulle vara ett smartare val för mig än mina 15 bolag som täcker motsvarande fält.

/GI