torsdag 21 december 2017

Skitregler från EU




Tack vare en fråga/kommentar så har jag uppmärksammats på EU:s nya regler kring ETFer, som börjar gälla 3/1 -18. Med tanke på hur stora konsekvenser detta får för många investerare så är det konstigt att det inte har varit mer artiklar i dagstidningarna. Jag antar att de flesta reagerat som jag gjorde när jag fick ett meddelande från Avanza om att de ETFer som jag har i min IPS bara kan säljas efter nyår (inte köpas). Jag tänkte att detta var perifer information som kanske bara rör Avanza eller IPS. Därför undersökte jag inte vad reglerna egentligen innebär, förrän jag fick en kommentar här på bloggen.

Min sammanfattning av de nya reglerna är att det krävs mer dokumentation från företagen som står bakom ETFerna, bl.a. om hur avgiften (årsavgiften) används. Utan all den nya informationen så får man inom EU inte klassa en ETF som en produkt som vanliga människor kan hantera. EU tycker helt enkelt att alla ETFer är osäkra eller farliga om dom saknar denna extra dokumentation.

Vem hittar på denna typ av skitregler? Jag vet inte om det är lobbyister som påverkat EU-parlamentariker eller om det bara är vanliga regelälskande byråkrater som har fått jobba ostört. Även om det är lockande att tänka att någon tjänar pengar på detta så tror jag nog i första hand på byråkratspåret. För några år sedan hade vi parodiska EU-definitioner på hur olika frukter fick se ut med konsekvens att många fina frukter måste klassas som sekunda. Jag misstänker att det är samma härliga konsumentskyddande byråkrati som gett oss de nya ETF-reglerna. För ingen vill väl köpa en banan och sedan upptäcka att böjen är avvikande!

Avanza har publicerat en lista med nästan 2000 olika ETFer som man inte får köpa efter nyår. Dvs om man bor i EU, för i USA ser man inga problem med dessa ETFer. Enligt Avanzas information så gäller förbudet alla Svenska banker (och antagligen alla banker i EU). Inte oväntat så är de amerikanska fondbolagen ointresserade av att spela med i byråkratispelet och skapa nya dokument och kartlägga exakt hur intäkterna används. ETFer med låga priser behöver ju tänka på hur dom spenderar sina anställdas tid, annars kanske de inte är billiga så länge till.

Rent praktiskt så innebär de nya EU-reglerna en hel del arbete för en investerare som mig själv, som vill ha de billigaste breda indexnära ETFer som täcker hela världens aktiemarknader. För de idag billigaste ETFerna är inte oväntat ofta Amerikanska och saknar den dokumentation som EU kräver.

Av mina idag 12 ETFer så är det bara 2 som är godkända av EU. Båda mina godkända ETFer är Irlandregistrerade iShares-ETFer. Därför är det rimligt att misstänka att iShares har anpassat sig till de nya EU-reglerna. Genom att gå igenom iShares listor på Irlandregistrerade ETFer och kolla deras utdelande aktiefonder mot Avanzas svarta lista så kan jag se att det verkar stämma; Irlandregistrerade iShares-ETFer verkar vara ok för EU. Bland dessa EU-godkända ETFer så är det väldigt många som startades under det senaste halvåret, vilket passar med att de är en anpassning till EU-reglerna.

Övriga stora ETF-bolag har jag ännu inte hunnit kolla på detta grundliga sätt, men man kan misstänka att inte alla har anpassat sig som iShares gjort.

Vad får detta för konsekvenser för min portföljsammansättning? Med förbehåll för att jag hittar superbilliga breda ETFer som tidigare undgått mig så kommer investeringar i ETFer kosta betydligt mer framöver:

För billigaste USA-ETFen ökar priset från 0,03% (ITOT, iShares Core S&P Total U.S. Stock Market) till 0,07% (IUSA, iShares S&P 500 UCITS ETF USD).

För billigaste Europa-ETFen ökar priset från 0,10% (VGK, Vanguard FTSE Europe ETF) till 0,28% (EQDV, iShares MSCI Europe Quality Dividend UCITS ETF).

För billigaste World-ETFen (västvärlden) ökar priset från 0,06% (SCHF, Schwab International Equity ETF) till 0,30% (IWDG, iShares Core MSCI World UCITS ETF och även SUWS, iShares MSCI World SRI UCITS ETF).

För billigaste Emerging Markets-ETF ökar priset från 0.13% (SCHE, Schwab Emerging Markets Equity ETF) till 0,65% (EUNY/SEDY, iShares EM Dividend UCITS ETF).

Priserna ökar över hela paletten. För USA och Europa får vi enbart 100% till 200% prishöjning. Men inom World och Emerging Markets får vi en prishöjning på 400% i julklapp från EU. 

Om någon känner till en bred aktie-index-ETF som är både EU-godkänd och billigare än ovan så får ni mycket gärna lämna en kommentar och berätta.

I övrigt så är det nog bara att äta denna bajsmacka och hoppas att det på sikt blir bättre prispress inom EU-godkända ETFer precis som skett inom övriga breda ETF-utbudet. Jag har övervägt att skriva till några Svenska EU-parlamentariker för att klaga, men jag tror att det är för sent

MVH /GI

torsdag 7 december 2017

Klok bok


Har läst "The little book of common sense investing" 10th anniversary edition, updated and revised, utgiven 2017.
Författaren är John C. Bogle, som jag inte kände till sedan tidigare. Han startade världens första indexfond på 70-talet, och har har använt de senaste 40 åren till att försöka övertyga världen att alla borde köpa billiga indexfonder istället för dyra aktiva fonder. Sakta men säkert har hans åsikter vunnit gehör.

Boken går metodiskt genom alla tänkbara förklaringar varför aktiva fonder i snitt underpresterar jämfört med index. Bogle använder riktiga siffror för att illustrera hur mycket pengar som genomsnittsinvesterare förlorat till fondförvaltare och rådgivare. Jag har svårt att minnas den typen av siffror, men som jag förstod det så kan cirka hälften av utvecklingen falla bort pga kostnader till rådgivare och förvaltare samt transaktionskostnader när fonderna köper och säljer mycket. I goda tider så kan man som placerare ändå göra vinster, men i sämre tider så kan förvaltningen och rådgivningen utan problem äta upp hela vinsten.

I den uppdaterade jubileumsutgåvan så måste såklart Bogle klaga en del över ETF-trenderna. Han gillar ju traditionella indexfonder med köp och sälj en gång i månaden, och måste såklart dissa ETFer. Problemet, som han ser det, är att ETFer är anpassade för att trejdas och för att täcka in konstiga smala index. Men om man undviker dessa uppenbara problem så har inte en ETF några speciella svagheter jämfört med en klassisk fond. Om man väljer en billig ETF som följer ett brett index (t.ex. S&P 500) och köper för att behålla, så är självklart en ETF lika bra som en traditionell indexfond.

En fördel med ETFer, som jag ser det, är att det är lätt att hitta billiga utdelande indexföljande ETFer, medan traditionella indexfonder mer sällan är utdelande. Regelbundna utdelningar ger ett pengaflöde som gör att man kan hantera en liten belåning men ffa höjer det motivationen att spara och investera när man ser utdelningarna trilla in.

Vad har denna bok betytt för mig? Jag visste redan att dyra fonder urholkar kapitalet, så egentligen är det inga revolutionerande fakta eller åsikter som presenteras, men trots det så har jag blivit ännu mer positiv till indexfonder. Innan jag läste denna bok så kunde jag lite pliktskyldigt tänka mig att 10% billiga index-ETFer kunde vara rimligt. Nu tänker jag att 40-50% är en bra nivå. I och med att jag bara köper ETFer med utdelning så får jag fortsatt viss ökning av kassaflödet när jag köper mer. Direktavkastningen från mina ETFer ligger ofta kring 1,5%, vilket såklart är jättelågt, men inte försumbart och fortfarande klart högre än min lånekostnad på Nordnet (0,99%).

Jag undviker dyra ETFer och ETFer med stort spread mellan köp- och säljkursen. P.g.a. kostnaderna faller de flesta ETFer med hög utdelning bort. Anledningen till att bara ha de billigaste ETFerna är helt enkelt att Bogle tydligt visar hur svårt och ovanligt det är att en strategi (t.ex. höga utdelningar) vinner över det rena indexet i längden, både då strategiers resultat tenderar att närma sig medel på sikt och även då avgifterna är högre när det finns en förvaltare som hanterar en strategi.

/GI

Några små förändringar i portföljen

För någon vecka sedan började jag irritera mig lite på att jag hade små andelar av flera allt för likartade ETFer. Visserligen dumt att köpa och sälja allt för friskt (ffa pga växlingskostnaden och courtaget) men för att få en lite enhetligare portfölj bestämde jag mig för att sätta ett tak för antal ETFer: Max 2-3 ETFer per geografiskt område, och bara mer än 1 ETF per område om det tillför något (pris, direktavkastning, aktieurval, courtage etc). ETFer med stort spread mellan köp och säljkurs ska jag undvika.

För USA föll valet på två ETFer:
IUSA för att jag kan få courtagefria inköp en gång i månaden och avgiften är acceptabel på 0,07% samt för att den är Irlandregistrerad vilket ger 0% källskatt.
ITOT som har den bästa avgiften jag någonsin sett (0,03%). I övrigt är de två ETFerna väldigt lika i direktavkastning och båda följer S&P 500.

För Europa föll valet på:
EUN2 / EUE som täcker de 50 största i Eurozonen och har en ok avgift på 0,16% och är Irlandregistrerad (utan källskatt).
IEUR som följer 1000 västeuropeiska aktier, och har 0,14% avgift vilket är ok.
VGK har jag inte men önskar att jag hade valt den tidigare, pga den lägsta avgiften jag sett på en Europa-ETF (0,10%). I övrigt liknar den IEUR, och täcker in hela Västeuropa rimligt väl med drygt 1200 företag.

För Storbritannien föll valet på:
IUSZ / ISF  som täcker de 100 största Brittiska företagen och har en schysst avgift på 0,07% samt är Irlandregistrerad.

För Världen (utvecklade världen) föll valet på:
SCHF som har den bästa avgiften (0,06%) och täcker drygt 1200 företag i hela världen exkl. USA, inkl en liten del small cap.
IEFA som har bra avgift (0,08%) och täcker 2500 företag i hela världen exkl. USA och Kanada inkl. lite small cap.
VEA som har 0,09% i avgift och täcker 3700 företag i hela världen exkl. USA.

För Emerging Markets föll valet på:
SCHE som har en i sammanhanget låg avgift på 0,13% och täcker 800 företag i ffa Asien (Hong Kong, Taiwan, Indien m.fl).
IEMG har också en bra avgift (0,14%) och täcker1800 företag i ffa Asien (Kina, Korea, Taiwan m.fl.).

Alla dessa 11 ETFer ger utdelning, men det är egentligen bara den Brittiska som har schysst direktavkastning (4,18%). Låg genomsnittlig utdelning accepterar jag för att jag får täckning av enormt många fina företag i hela världen, till ett väldigt lågt pris. När jag köper aktier så vill jag att de antingen ska ha vettig direktavkastning eller en tydlig tillväxtprofil. ETFer fyller dock en annan funktion för mig: Stabilitet.  Och då är låg avgift mycket viktigare än hög direktavkastning.

Jag har även övervägt att skaffa en Kanada-ETF (XEI) som har acceptabel avgift (0,20%) och bra direktavkastning (cirka 5%) samt delar ut månadsvis. Den följer 75 Kanadensiska företag där bank och olja/gas dominerar. Jag har redan en hygglig exponering mot Kanadensisk finans och är inte sugen på mer olja än jag redan får via andra ETFer. Därför avstår jag från denna Kanada-ETF.

Har i slutet av november även ökat lite i P2P-utlåning via Lendify, med 2500 kr.
Stående månadsspar tickar på som innan: 1200 kr IUSA-ETF och 200 kr vardera på Nordnets superfonder för Sverige, Norge, Finland och Danmark. Alla 5 stående månatliga inköp är courtagefria.

/GI

torsdag 16 november 2017

LÓreal






Jag har ännu inte köpt några Franska aktier, dels pga det höga courtaget på både Avanza och Nordnet (som minst 36 kr och 99 kr), men även pga väldigt lite Franska aktie-idéer i svenskspråkiga ekonomibloggar. 

Efter en jämförelse av courtagenivåer så öppnade jag dock en KF hos Nordea, som har bäst priser nästan oavsett vad man tänkt köpa och vilka volymer man handlar med. Detta leder så klart till efterforskningar kring spännande aktier på de marknader som nu blir tillgängliga till ett vettigt pris.

LÓreal är världens största koncern inom smink och hudvård. Även om jag är tämligen okunnig inom smink och hudvård och själv inte använder deras produkter mer än solskyddskräm, så känner jag igen förvånansvärt många av deras produktnamn. Detta säger mig att företaget har en stark ställning och är skickliga på reklam. Så skickliga att jag (som rimligtvis inte tillhör den huvudsakliga målgruppen) känner igen Vichy, Maybelline, Garnier, Kerastase, Matrix, Lancome och Biotherme. Trots att jag inte vet vad dessa namn står för så upplever jag att det är kvalitetsprodukter. Otroligt eller hur!

Världens största i sin bransch och oerhört välkända märken var tillräcklig för att jag skulle vilja titta närmare på detta företag.



Grundarens få arvingar äger 33% av företaget och Schweiziska Nestlé äger 23% sedan början av 70-talet. Försäljning av delar av företaget till Nestlé var ett proaktivt drag för att minska risken att LÓreal skulle bli exproprierat och förstatligat om Franska socialistpartiet skulle vinna valet. Efter att grundarens enda barn avled nyligen så har det dock spekulerats i om LÓreal kanske vill köpa tillbaka allt eller delar av Nestlés innehav, möjligen finansierat genom försäljning av LÓreals stora ägande i Sanofi (9,4%). Oavsett så verkar det som om majoriteten av aktier även fortsatt kommer att ägas av stora långsiktiga ägare.

LÓreals försäljning fördelar sig fint över världen med cirka en tredjedel vardera i Västeuropa, Nordamerika och övriga marknader (emerging markets) där asien/pacific dominerar.
De senaste 10 åren har försäljning ökat från 17,1 miljoner euro till 25,8 miljoner Euro (i snitt 4,74% ökning per år). Ökningen var stabil från år till år förutom 2009 som innebar ett minimalt tapp.
Även vinst per aktie steg fint under samma period från 3,36 euro till 6,46 Euro (i snitt 7,53% ökning per år). Även i vinst per aktie sågs ett minimalt tapp 2009 och i övrigt stabila ökningar varje år.
Utdelning per aktie var 1,38 Euro 2007 och 3,63 Euro 2016, motsvarande en genomsnittlig årlig ökning på 11,34%. Utdelningen ökade varje år, även 2009 som gav drygt 4% högre utdelning än 2008. Utdelningsandelen ökade under perioden från 41% till 51%.

Utdelningarna har en twist som innebär att aktier som man ägt i minst 2 år och registrerat hos LÓreal ger 10% högre utdelning än övriga aktier. Tanken är väldigt god; att främja långsiktighet, men jag har ingen aning om registreringen hos LÓreal är knepig eller ens förenlig med innehav i en svensk KF. I siffrorna ovan har jag dock räknat med den högre utdelningen.



Med dagens kurs (184,1 Euro) och 3,63 Euro utdelning 2016 så ligger direktavkastningen på knappt 2%. Direktavkastningens nivå har varit relativt oförändrad sedan åtminstone 2012. LÓreal delar ut 1 gång per år, i slutet av maj.

So far so good, men hur ser framtiden ut då?
LÓreal har vuxit mycket genom förvärv, och planerar att fortsätta i samma stil. Jag har ingen kunskap om de nyligen förvärvade företagen, men historiken talar för att man köper populära företag som bidrar till fortsatt tillväxt. Därtill visar siffrorna från finanskrisen 2008-2009 att kunderna knappt minskar sin sminkkonsumption trots uttalad kriskänsla i samhället. 

Sammantaget tycker jag att LÓreal verkar som ett fantastiskt företag, som jag definitivt vill ha i min portfölj! Företaget verkar kunna kombinera tillväxt med defensiva egenskaper. Dessutom så har jag varken smink/hudvård eller ett franskt bolag i portföljen sedan tidigare och LÓreal skulle komplettera befintliga innehav fint. Det enda som stör mig är att direktavkastningen är så låg som 2%, och att utdelningen är i maj. Båda dessa "problem" kan jag leva med när allt annat ser oerhört bra ut.

Jag tror att LÓreal tillhör gruppen av företag där man aldrig får något om man tänker vänta på kursnedgång och rea. Därför ska jag snart köpa min första post LÓreal.

/GI

måndag 13 november 2017

Diworsification eller riskspridning?



Tanken bakom begreppet är att  när man sprider riskerna och diversifierar portföljen mer och mer så kommer man till sist till en punkt där risken inte sjunker men sannolikheten att slå index sjunker. Portföljen blir allt mer index-lik utan ytterligare vinst.
 
Många verkar tycka att 15-30 företag är ett lagom antal för att kunna hålla koll på alla och ha viss riskbegränsning men ändå inte få en allt för indexlik utveckling. Det sägs att 30 är gränsen när diversifieringen inte ger ytterligare fördelar. Själv har jag egentligen inte ambitionen att slå ett visst index (i Sverige ofta OMX30) utan är glad om jag kan ha en vettig global portfölj som inte utvecklas sämre än globala index. I ekvationen ingår även ett antagande om att jag kan bygga min portfölj till ett likartat eller lägre pris (courtage, växlingskostnader och förvaltningsavgifter) än motsvarande globala bukett av ETFer och fonder kostar, samt att jag med 10% belåning kan utnyttja den lägre risken till att öka avkastningen något.

Det sägs även ibland att en koncentrerad portfölj kan vara bra för att bygga kapital och en diversifierad för att bevara kapital. En koncentrerad portfölj kan såklart även vara en effektiv kapitalförstörare, om innehaven går dåligt.

I och med att jag inte tror mig kunna handplocka framtidens vinnare så vill jag ha ganska många aktier. Anledningen att jag inte vill ha enbart breda ETFer och indexfonder är helt enkelt att det skulle kännas för grått och tråkigt, vilket kanske skulle få mig att spara och investera mindre än nu. Aktier kan så att säga få mig att hålla motivationen och intresset uppe. Ett annat ord för detta är väl att jag är en stockaholic som alltid letar efter nya spännande bolag.

Begreppet diworsification är något som jag måste ta ställning till. Det låter ju som en fyndig beskrivning av ett potentiellt problem i min portfölj, men är det ett problem i min portfölj och i så fall hur stort?

Begreppet diworsification myntades av Peter Lynch i boken "One Up On Wall Street" som en lek med orden diversification och worse. Att begreppet är festligt gör att man inte glömmer det, men hur relevant är det i min portfölj? Initialt syftade begreppet på företag som breddade sin verksamhet till den milda grad att vinstpotentialen minskade mer än vad säkerheten ökade. Senare har begreppet kommit att användas mest på fond- och aktieportföljer. Frågan kvarstår dock: Om mina drygt 90 innehav ger mig en lindexlik utveckling till ett lägre pris än en globalfond så kan jag väl strunta i denna ordvits och vara nöjd istället.
Det finns även exempel på investerare med många innehav som faktiskt slog marknaden under långa tidsperider. Walter Schloss hade upp till 100 innehav åt gången och fin utveckling som kan jämföras med Buffetts. Det verkar nästan skumt att han lyckades med detta om diversifiering bortom 30 aktier är så himla dumt.

Han köpte aktier i impopulära och lågt värderade bolag (där materiella tillgångar gärna skulle överstiga aktiekursen) och väntade på korrigeringar varefter han sålde hela det innehavet och hoppade vidare till nästa sänke. Motsatsen till "let the trend be your friend" kan man säga. Han försökte inte träffa botten utan köpte mer och mer om kursen fortsatte nedåt. Även Walter Schloss måste haft en gräns i hur mycket han stoppade in i ett sjunkande skepp, men hur han bedömde den gränsen har jag inte sett någon info om. Oavsett så kan man anta att han med denna metod utöver turn around cases även förlorade stora summor på bolag som aldrig hämtade sig. Det skulle i så fall förklara varför han hade upp till 100 bolag i portföljen åt gången: Nämligen riskspridning. Och då verkar det ju som om superdiversifiering kan ha sina poänger, i alla fall inom ramen för Schlossmetoden.

Ett exempel på hur jag tänker kring diversifiering i min portfölj, och en förklaring till mitt stora antal aktier är lax. Jag ville i samband med en smärre krasch i laxpriset och lågt värderad NOK köpa laxbolag till min portfölj. Att välja laxbolag fann jag dock svårt. Jag valde då att investera i mer än ett av Norges laxbolag. Resultatet kan jämföras med en tänkt norsk laxfond till ett lågt pris, men stället för 1 laxfond så har jag 5 laxaktier. Denna strategi bör minska de enskilda laxbolagens påverkan på portföljutvecklingen, medan laxprisets påverkan hålls konstant. Jag har ett liknande resonemang kring stora läkemedelsbolag och kanadensiska banker. Jag kan inte peka ut den framtida vinnaren, och har därför 4 stora läkemedelsbolag och 6 kanadensiska banker i portföljen.

Jag har svårt att motivera hur 1 laxbolag, 1 läkemedelsbolag och 1 kanadensisk bank skulle vara ett smartare val för mig än mina 15 bolag som täcker motsvarande fält.

/GI

lördag 11 november 2017

Iron Mountain Inc


Industriell nivå av pappersstrimling, utanför ett sjukhus.

Iron Mountain (IRM) är ett stort säkerhetsföretag som förtjänar mer uppmärksamhet än det fått i svenska ekonomibloggar.

IRM sprang ur ett svampodlingsföretag i en gammal järngruva som på 1950-talet bytte inriktning till säker förvaring nere i gruvan. Företaget tillhandahåller idag fysiska säkerhetslösningar som säker förvaring och dokumentförstöring men även digital förvaring och säkerhet. Huvuddelen av intäkterna kommer från fysisk lagring.

IRM är klassat som en REIT men om man jämför med andra uthyrare av lokaler så har IRM väldigt långa hyresperioder där genomsnittskunden stannar 50 år och genomsnittslådan förvaras i 15 år. De kan med fördel även ha sina lokaler utanför de dyraste områdena vilket sammantaget ger låga utgifter och stabila inkomster. Vallgraven mot konkurrenter förefaller god, i alla fall inom huvudgrenen säker fysisk förvaring. Branschens framtid torde också vara god, inom både fysisk och digital säkerhet, förvaring och destruktion. Konjunkturkänsligheten är låg.

En möjlig risk på sikt är att allt mer lagring blir digital istället för fysisk och att datalagring tar mindre plats eller arbete i anspråk. Det skulle i så fall kunna innebära minskade intäkter. Jag tror dock att ett sådant skifte skulle utvecklas långsamt, och IRM skulle kunna parera genom ökningar inom mer efterfrågade tjänster inom lagring, säkerhet och destruktion.

Direktavkastningen är 5,77% beräknat med dagens kurs och utdelningshöjning från och med januari -18. Utdelningsandelen ligger nära 100%, vilket är normalt för en REIT. De senaste 5 åren har utdelningen vuxit med i snitt18,3% per år.

I mina ögon verkar IRM vara ett mycket bra företag; begripligt, stabilt, tryggt och sannolikt växande.

Sedan ett halvår har jag en mindre post i IRM, motsvarande 0,6% av portföljen. Jag har för avsikt att sakta öka upp till cirka 2%, så att IRM blir ett av mina större innehav.

/GI

fredag 10 november 2017

Har sålt McDonalds



För att en investering ska kännas klockren så vill jag gilla produkten eller tjänsten som företaget producerar eller tillhandahåller. Med MCD har detta skavt sedan en tid. Jag kan äta deras hamburgare, men tycker att alla andra hamburgerrestauranger gör godare burgare och pommes. Att barnen hade en period när dom älskade MCDs burgare gjorde att jag trots allt kunde acceptera investeringen ur denna aspekt. Nu har dock även barnens smak utvecklats och de vill hellre gå till andra kedjor. Därtill så har MCDs värdering stigit kraftigt senaste halvåret och direktavkastningen är nere på 2,20%. Om företaget hade en förväntad kraftig tillväxt framför sig så hade detta varit ok, speciellt med tanke på dess fina historik. Men stor tillväxt i McDonalds kan man nog inte förvänta sig. Därför har jag i dagarna sålt hela mitt innehav i MCD, motsvarande cirka 2% av portföljen.
Pengarna använde jag för att öka lite i GSK, Brookfield Renewable, Iron Mountain, Tryg, Kinnevik och Fenix Outdoor. Förväntad utdelning ökar med 351 kr/år.

/GI

Fått tilldelning Hernö Gin

Julaftonskänsla idag när jag såg att jag fått tilldelning i Hernö Gins senaste nyemission! Företaget vill dels ha fler aktieägare och d...